livingwithelin

de här veckorna/dagarna så har det vart två år sedan vi fick reda på att min morfar var sjuk och gick bort. jag vet inte vad det är för fel på mig men denna period har vart något enormt känslosam och jobbig. ibland kommer jag liksom på mig själv med att sakna honom något enormt och det som gör mig mest ledsen är att jag vet att han inte visste hur mkt han faktiskt betydde för mig. jag tog honom för givet, som jag gör med så mkt annat här i livet. det värsta av allt är att jag nu inte ens kommer ihåg hur han röst lät. hans tonfall när han sa mitt namn. det gör mig så jävla ledsen. är det bara jag som är en känslokall idiot som inte kommer ihåg sånt eller är det en mänsklig skyddsmekanism som på ngt sätt ska få allt det här att vara/bli lättare? är det ens normalt att sakna ngn så här mkt under två år, när det faktiskt är mer än vad jag gjorde under de 18 åren av mitt liv då han levde. vet inte ens vad jag ville få ut av det här. vet bara att jag saknar dig som fasen morfar.