livingwithelin

Inatt smsade jag och Suss med varandra. Vi pratade om allt roligt som ska hända när hon kommer hem och att man ska ta vara på livet. Sen kom vi in på andra saker. Förändring. Hon frågade mig om jag hade förändrats nått nu i sommar, då vi inte har träffats på nästan tre månader. Jag sa nej, jag är fortfarande samma gamla vanliga Elin fast med en annan hårfärg. Suss sa då något väldigt klokt för hon är klok min fina vän. Hon sa att vi nog själva faktiskt inte märker när vi förändras och blir något annat, vare sig det är till det bättre eller sämre. Vi lever nog vidare, med insikten att det är alla runt omkring som ändrar sig. Samtidigt sa hon att hon tyckte att det var bra att jag inte har förändrats något, för hon gillar den gamla vanliga Elin. Imorse när jag vaknade tänkte jag på det här, och dessa tankar har sedan följt med mig hela dagen. Är jag samma gamla vanliga Elin? Har jag trots allt denna sommar har inneburit inte förändrats något alls? Svaret på detta är både ja och nej. Samtidigt som jag har förändrats så har jag lyckats hålla kvar vid vissa delar av mig själv. Det komiska i det hela är att delarna jag gillade är de som är borta, och istället har de osäkra tankarna krypit närmare ytan och lever nu i princip i hela mig. Hela jag är som en minusladdad, negativ atom som så fort den stöter ihop med något åker iväg åt andra hållet. Jag är på något sätt gått in i mig själv och sakta men säkert har allt detta negativa ätit upp mig innifrån och ut. Det är som om att ett svart hål bor i bröstet och suger åt sig allt positivt och mina försök till att skratta och vara glad. Jag känner mig som ett skal, en yta. Jag vet inte riktigt när det blev så här och hur jag kunde låta det gå så långt och på något sätt skulle jag vilja säga att allt är ditt fel, men jag kan inte. Jag har faktiskt ingen annan än mig själv att skylla för detta, för jag hade inte behövt stanna så länge. Jag kunde släppt taget och låtit dig gå men istället beslöt jag mig för att kämpa och försöka. Jag gav allt och när det inte fungerade visste jag inte vad jag skulle göra så jag lät allt stanna inombords. Fyllde mig själv med alla ord, tankar och hat. Just nu önskar jag att jag kunde göra som den stora, svarta killen i the green mile, han som kan suga ut det onda, och bara spy ut allt. Bara ta allt jag känner innuti och få ut det. För jag är trött på det här. Jag orkar inte må så här och jag vill ha tillbaka den gamla Elin. För det är inte bara du Suss som gillar henne. Det gör jag med. Och om man kan förändras till något annat, kan man då inte också förändras tillbaka?
Over and out.