fri.
Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag inte är din.
När sorg och saknad byts ut av viljan och lusten att se, lära och leva så vet man är man är en bit påväg. På rätt håll. När huggen i bröstet inte smärtar lika mycket och kommer mer sällan så har man inte långt kvar. Vissa dagar är fortfarande grå men i det stora hela fungerar livet. Känslan av att vilja spola tillbaka allt, leva i det förflutna och inte vilja släppa taget upptar inte lika mycket tid. Tankar på annat, på vad som väntar och vad som händer nu tar istället upp plats. Att se bilder och höra låtar vars mening var så självklar förut innebär inte längre sorg utan framkallar ett leende på läpparna. Jag har aldrig tvekat en sekund på att du var en bra kille, för det är du, men det är dags för mig nu. Livet är mitt. Jag går vidare. Jag är fri.
Och så händer något. Något som skakar om hela tillvaron. Jag börjar tänka, analysera och försöka förstå. Försöka se. Helvetes. Jävla. Skit.
