under ytan,
Jag sitter hemma och dricker thé. Har flätat håret och dragit ner pälsmössan långt ner över öronen. Slängt på mig sminket och sitter med skorna på. Jag är redo och klar. Beredd på att gå ner till station för att ta bussen till jobbet. Sitta av mina timmar och försöka tjäna pengar. Precis som varje dag. I söndagskväll när jag skulle tvätta av mitt smink fick jag en reality check. Jag frågade mig själv hur många gånger jag hade stått här framför spegelen, använt samma ansiktstvål och smörjt in mig med samma nattcreme. Hur många gånger har jag gått upp för samma trappa och lagt mig i samma säng. Hur många gånger har jag somnat med tanken att nästa dag är bättre, annorlunda, finare eller roligare.
Just nu känner jag mig fast på något sätt. Är det här allt vad livet har att erbjuda mig? Ska jag fortsätta såhär tills jag fyller 80 och dör eller ska det snart faktiskt hända något. Ska jag fortsätta hålla fast vid tanken att någon dag faktiskt är annorlunda, att jag inte behöver låtsas då eller dra på mig min mask? Ska jag någon dag träffa någon som gör mig helt knäsvag och komplett?
Äsch, allt det här blir bara en jävla massa rapakalja och jag förstår knappt själv vad jag skirver så hur fasen ska ni då kunna förstå? Så istället dricker jag upp det sista av mitt thé, bättrar på läppglanset och går ner till bussen. Påvägen ner springer jag nog även in till konsum och hämtar mina nya skor från Nelly. Tills jag hittar personen som gör mig knäsvag och som jag int ebehöver låtsas inför, så tänker jag inte visa hur jäkla trasig och sårbar jag egentligen är.
XX.
23.35
jag vet inte vad det är som får folk att tro att de kan behandla mig så här. Göra så här mot mig. Jag börjar bli så trött på alltihop nu. Det är inte roligt längre. Ni gick över gränsen för länge sen. Vet inte vart jag ska ta vägen riktigt. Allt blir bara fel och helt fucked up. Är trött på att bli besviken på mig själv. Orkar inte hålla fasaden uppe. Är totalt jävla nere och slut. Inte ens det som brukade göra mig glad fungerar längre. Jag är bara så trött och äcklad av mig själv. Hur kan jag hålla på så här? Vet inte vad jag ska göra och skriva. Är bara så förbannat trött på mig själv.
Just nu känner jag mig fast på något sätt. Är det här allt vad livet har att erbjuda mig? Ska jag fortsätta såhär tills jag fyller 80 och dör eller ska det snart faktiskt hända något. Ska jag fortsätta hålla fast vid tanken att någon dag faktiskt är annorlunda, att jag inte behöver låtsas då eller dra på mig min mask? Ska jag någon dag träffa någon som gör mig helt knäsvag och komplett?
Äsch, allt det här blir bara en jävla massa rapakalja och jag förstår knappt själv vad jag skirver så hur fasen ska ni då kunna förstå? Så istället dricker jag upp det sista av mitt thé, bättrar på läppglanset och går ner till bussen. Påvägen ner springer jag nog även in till konsum och hämtar mina nya skor från Nelly. Tills jag hittar personen som gör mig knäsvag och som jag int ebehöver låtsas inför, så tänker jag inte visa hur jäkla trasig och sårbar jag egentligen är.
XX.
23.35
jag vet inte vad det är som får folk att tro att de kan behandla mig så här. Göra så här mot mig. Jag börjar bli så trött på alltihop nu. Det är inte roligt längre. Ni gick över gränsen för länge sen. Vet inte vart jag ska ta vägen riktigt. Allt blir bara fel och helt fucked up. Är trött på att bli besviken på mig själv. Orkar inte hålla fasaden uppe. Är totalt jävla nere och slut. Inte ens det som brukade göra mig glad fungerar längre. Jag är bara så trött och äcklad av mig själv. Hur kan jag hålla på så här? Vet inte vad jag ska göra och skriva. Är bara så förbannat trött på mig själv.
Kommentarer
Trackback
