the funeral.

Har varit iväg på begravning idag för min gudfar och sedan suttit hemma. Tagit det lugnt och pratat om våra olika minnen vi hade med honom. Saker han sagt och gjort, särskilt pappa har berättat. Han var ju ändå bara två år när hans syster träffade honom, min gudfar alltså, så han har väldigt många minnen av honom. Min faster var bara 17 år när de träffades och de två har hållit ihop sen dess. Det är fint tycker jag. Sån där gammal kärlek där man håller ihop i vått och torrt och där skillsmässa inte existerar. Samtidigt är det också så otroligt hemskt. Nu är mannen hon har spenderat i stort sätt hela sitt liv med borta och hon är kvar själv. De fick aldrig några barn tillsammans utan det vara bara de två, och sen alla syskonbarnen som de älskade att ta hand om. Det är därför som min faster och hennes man blev min (och min brors) gudföräldrar. Det svåraste i kyrkan var nog faktiskt det. Att se min fasters ansikte och verkligen se hennes sorg. Alla känslor som speglade sig i hennes ögon. Det är ganska svårt att förstå och greppa, att något som kan vara så fint också kan vara så hemskt och smärtsamt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0